Nederbörden och nordanvinden gjorde sitt bästa för att kyla ner och tämja festivalstämningen under fyra musikintensiva junidagar i Norje. Det hjälpte inte! Årets upplaga av Sweden Rock Festival blev ändå en stor succé! Detta vittnar inte minst den smått fantastiska publiksiffran på dryga 35 000 besökare om. Rockers är av segt virke! Det krävs mer än lite väta och snålblåst för att stoppa de karavaner av entusiaster som varje år vallfärdar till rockmetropolen Norje.
Årets startfält bjöd på storheter som Heaven & Hell, In Flames och Twisted Sister för att nu bara nämna några. Hur stod sig då årets startfält jämfört med tidigare års? Mycket bra, om jag får säga det! Festivalledningen har gjort ett bra jobb med att ta fram en mix av band, artister och stilar som tilltalar en bred målgrupp. Man har inte bara, som vissa andra musikfestivaler i landet, satsat större delen av budgeten på huvudbanden utan har istället premierat bredd och kvalitet över hela startfältet. Jag tror att detta kan vara receptet till framgång. Här fanns allt från lite mjukare rock, levererat av band som Foreigner och Journey till tyngre tongångar som In Flames och Soilwork stod för.
Som gammal fantast av progressiv metal så missade jag givetvis inte konserten med progmetalmusikens grundare och stilsättare, Dream Theater. Mina egna personliga favoriter var dock ett band från västkusten och ett från östkusten – Sveriges, alltså. Göteborgska In Flames som avslutningsakt på fredagen var inte bara ett visuellt inferno i pyroteknik. Grabbarna visade också rent musikaliskt var skåpet ska stå. Kanske den bästa headlinern i Sweden Rocks historia?
Ett band som överraskade mig och många andra som hade letat sig till Gibson-tältet, mitt under rådande ZZ Top-konsert, var stockholmsbandet Seventh Wonder. Vilka låtar! Vilket framförande! Vilka arrangemang! Gruppens musikaliska alster är fyllda av finesser, snygga sångslingor och finurliga övergångar. Men samtidigt som man väljer att inte ta den enklaste vägen i skapandeprocessen briljerar man genom att låta tekniken bli en naturlig del av det musikaliska hantverket. Jag är övertygad om att detta band inom bara något år har nått en status som kvalificerar dem för Sweden Rocks större scener.
Det är många i och kring festivalorganisationen som är värda extra beröm. Detta gäller inte minst festivalledningen och alla dess medarbetare som varje år gör ett fantastiskt jobb. Jag tycker också att invånarna i Norje är värda lite extra uppmärksamhet. Som alltid under Sweden Rock-dagarna ställer man upp för festivalen, både med hjälp och vägledning, upplåtelse av trädgårdar, parkeringsplatser och positivt bemötande. Sweden Rock, tack för i år och väl mött 2010!
//Roger Karlsson, gästskribent
