Ännu en rockfestival i Sveriges okrönta rockhuvudstad, Sölvesborg, är till ända. En festival som i vanlig ordning kan sammanfattas i ”folkligt, festligt och fullsatt”. Folkligt, därför att den ärliga känslan är välkomnande, för såväl gammal som ung. Festligt, därför att när atmosfären, människorna och musiken sammanstrålar i vacker symbios så är stämningen på topp. Fullsatt. Ja, vad kan man säga? 33.000 personer och utsålt. Fantastiskt!
Det tar nog ett bra tag innan man helt kan sammanfatta denna smältdegel av intryck och bra musik som levererats i ett rasande tempo under fyra dagar. Det känns därför lite väl tidigt för mig att göra mitt egna ”personliga bokslut” över årets festival, men jag gör ändå ett försök…
Onsdagens huvudartist var den tyske metalhjälten U.D.O. med ett förflutet i klassiska metalbandet Accept. Med sedvanligt säreget spända stämband gjorde han ingen besviken när han bjöd på såväl egna hits som några från sitt forna band. En annan artist som drog mycket publik var Michael Monroe, tidigare medlem i Hanoi Rocks.
Som vanligt brukar undertecknad hitta personliga favoriter på de lite mindre scenerna. Ifjol det progressiva metalbandet Seventh Wonder från Stockholm och i år spelade på onsdagen The Murder of My Sweet, ett bandnamn som man för övrigt hämtat från en gammal 40-talsfilm. För initierade känns deras episka musik som ett lyckligt äktenskap mellan Dead by April och Nightwish. Jag är helt övertygad om att de stora scenerna snart väntar på detta band.
The Murder of My Sweet spelade i det så kallade Nemis-tältet, som är ett samarbete mellan Studiefrämjandet och Sweden Rock Festival. Nemis står för ”New Music in Sweden” och har som ambition att lyfta fram nya, oetablerade svenska band. Kvaliteten på dessa band under årets SRF-dagar var mycket hög och ett annat band som jag föll pladask för var Urbandux med sin tunga, täta men samtidigt melodiösa ljudbild.
På torsdagen ville jag av nostalgiska skäl varken missa Nazareth eller Y & T. Annars var självklart torsdagskvällen vigd åt band som Slayer, Jorn, Sabaton och förstås Aerosmith. De senare var för vissa festivalbesökare, däribland mig själv, ett intressant återseende eftersom de senast besökte SRF 2007. Denna gång med en lite rockigare låtlista än senast, vilket åtminstone för undertecknad kändes positivt.
Fredagen förgylldes av storheter som exempelvis M.S.G (Michael Schenker Group), Rick Springfield, Magnum, Cinderella, Billy Idol och Gary Moore. Speciellt spelningen med Rick Springfield var för mig helgjuten. Han levererade både gamla hits och nya låtar med en frenesi, spelglädje och tighthet som med marginal överträffade mina högt ställda förväntningar. När introt till Affair of the heart började så var det inget annat än ståpäls! Konserten var helt klart en av festivalens absoluta höjdpunkter!
På lördagen var det mycket jag inte ville missa. Ett av de band som kan titulera sig som delaktig stilbildare inom genren progressiv hårdrock, Fates Warning, exempelvis. På lördagseftermiddagen spelade ett annat band som jag också placerar bland festivalens absoluta höjdpunkter, nämligen Epica från Nederländerna. Bandets kvinnliga sångerska, Simone Simons, skapar en oerhört smakfull, nästan svävande, kontrast till det i övrigt tunga, episka sound som Epica levererar. Andra band som lördagen erbjöd var exempelvis Winger, WASP, Saga och Opeth.
På lördagskvällen kl 20.00 stod de då äntligen där på stora Festival Stage. Återförenade efter cirka två decennier – Randy Bachman och Fred Turner. Senast jag såg Bachman Turner Overdrive live var 1993 på Sweden Rock Festival i Karlshamn, då dock utan Randy Bachman. Jag har följt deras respektive karriärer från The Guess Who på 60-talet, via Brave Belt i början av 70-talet till BTO, som släppte sitt första album 1973. Förväntningarna och förhoppningarna hos undertecknad var därför skyhöga inför kvällens konsert.
När herrarna Bachman och Turner på presskonferensen innan spelningen av en journalist fick frågan vad som fick dem att börja göra musik tillsammans igen (de släpper en ny platta till hösten) svarade Fred Turner en smula överraskande att en viss ”Ingolf” fanns med i bilden. Ingolf är förstås ingen annan än Ingolf Persson, Sweden Rock Festivals grundare och festivalgeneral. Egentligen är det inte ett dugg förvånande. Ska man lyckas nå den status som Sweden Rock Festival har nått så måste relationerna med banden bygga på långsiktighet och förtroende. När nu tiden kändes mogen för Randy och Fred att sammanstråla och alla bitar föll på plats så blev det inte bara en spelning på Sweden Rock utan också en permanent återföring med skivsläpp och allt. Tack Ingolf!
Hur var då själva spelningen? Hittar tyvärr inget tillräckligt starkt superlativ! Bachman & Turner började spela vid en tid då knappt rocken spelade någon roll (!). Nu, åtskilliga decennier senare stod dessa något grånade herrar och visade samtliga besökare var rockskåpet skulle stå. Med låtar som Let it ride, Takin’ care of business, Four wheel drive, Hey you och extranumret You ain’t seen nothing yet i bagaget kunde man inte annat än stå där med ett fånigt leende på läpparna genom hela konserten. Världsklass! Smakproven från deras kommande album lovar också gott.
Så till lördagens avslutande konsert med Guns n’ Roses. Meningarna är delade angående formen hos bandets sångare och karismatiske ledare, Axl Rose. Okej, sett över hela framträdandet är kanske hans falsettröst inte lika vass och raspig som den en gång varit men både han och bandet gav verkligen allt denna kylslagna lördagskväll. Det var definitivt inte heller något fel på vare sig Axl Roses karisma eller scennärvaro. Och med låtar som Sweet child o’ mine, Welcome to the jungle, November rain och Rocket queen steg temperaturen i Norje åtskilliga grader denna afton. När man slutligen levererade megahiten Paradise city som avslutande extranummer i ett inferno av sprutande konfetti var det en värdig avslutning på en i övrigt mycket lyckad festival.
I vanlig ordning kan hela festivalen sammanfattas i ett ord – succé! Med en proffsig, väl intrimmad organisation, goda samarbetspartners, en trogen och alltid lika vänlig publik så kan man inte annat än bocka och buga. Tack, Sweden Rock Festival, för 2010 års festival och på återseende 2011!
Gästskribent Roger Karlsson
